Då vs. Nu

Jag ägnade 7 år av mitt liv åt att ständigt må dåligt över att jag inte såg ut som på bilden till vänster.

• Av att varje gång jag såg mig själv i spegeln avsky det jag såg för att det inte överensstämde med mitt "ideal", oavsett om jag var 15 år och gravt underviktig eller 20 år och bar på några extrakilon.
• Att gång på gång tänka "den här gången ska jag nå dit" (även fast jag ett tag redan var där) och försöka uppnå det genom fingrar i halsen, att inte äta någonting eller stoppa i mig saker som gjorde att hungerskänslorna försvann.
• Att ha ett självförakt och ett kroppsförakt som gjorde att jag inte såg något problem med att strunta i hur jag behandlade mig själv. Jag var ju ändå inte den jag ville vara.

Bilden till vänster representerar allt det jag ville, och allt som fick mig att förstöra mig själv.



Jag har även idag en "drömkropp", vi låter bilden till höger representera den. Det finns dock stora skillnader.

• Jag ser mig själv i spegeln och min kropp ser inte ut så - men jag ser ändå något som jag verkligen tycker om. Jag ser min kropp och jag ser något jag trivs med & är stolt över.
• Det är ett mål att jobba mot, men inget som ger upphov till negativa känslor för att jag inte har det.  Kommer jag dit förr eller senare vore det awesome (och jag tänker försöka!), men gör jag det inte så gör det egentligen ingenting - så länge jag mår bra.
• Jag ser en kropp som sporrar mig att ta hand om mig själv så bra jag bara kan, att erbjuda min kropp det bästa som finns att få, en kropp som innebär välmående.

 Bilden till höger representerar frihet. (psykisk & fysisk)


 Det är så lätt att man hänger upp sig hur man vill se ut istället för att vara nöjd med hur man ser ut nu. Att man ständigt tänker på vad man kan förbättra och därför inte är nöjd med vad man har. I sin extremaste form leder blir det ätstörningar, i en mildare form innebär det att man ser sig själv i spegeln och bara ser skavanker att rätta till.

Jag har inga magiska metoder eller tips för hur man ska komma ifrån ett sådant tänk. Tyvärr. Jag kan bara konstatera att det är så och att det förstör mångas liv. Jag tror att jag lyckades genom att börja göra saker som gjorde mig stolt över mig själv, som sakta men säkert fick mig att börja tycka att jag var värd något. Och genom en insikt att det är nu eller aldrig, annars överlever jag inte, i kombination med en genuin vilja att förändras.